Finska kriget 1808–09
Det sista svensk-ryska kriget som utkämpats är det så kallade finska kriget 1808–1809 som är ett av de många krig som fördes i Europa under 1800-talets början. Alexander I och Napoleon hade 1807 gjort en överenskommelse som innefattade att Ryssland skulle anfalla Sverige för att tvinga den svenska kungen att gå med i kontinentalblockaden mot Storbritannien. Som en följd av detta förlorade Sverige de områden som blev storfurstendömet Finland.
Samuel Fredrik von Born som var född på Sveaborg stred som officer i kriget. Efter att fred slutits utnämndes han till kapten i Svea livgarde, men han beslöt att ta avsked från svensk tjänst och återvända till Finland. Enligt fredsavtalet som slutits mellan Ryssland och Sverige 1809 kunde ingen ha egendom i både Sverige och Finland, utan man måste välja vems undersåte man var och var man hade sin egendom.
När Samuel Fredrik von Born återvänt till Finland köpte han Gammelbacka gård i Borgå 1811. Samma år gifte han sig med Catarina Elisabet von Morian som 1820 ärvde Sarvlax efter sin bror Carl Gustaf von Morian som bara blev 24 år gammal.
Familjen von Born och förryskningstiden
När storfurstendömet Finland skapades 1809 fick detta autonomi och eget ansvar över sina inrikes ärenden och den svenska politiska och kyrkliga ordningen bibehölls. Storfurstendömet fick en egen centralförvaltning och en lantdag som sammankom 1809 och följande gång 1863. Därefter samlades lantdagen regelbundet under hela den tid som Finland var ett storfurstendöme. Från och med 1907 var lantdagen en modern enkammarlantdag.
De finska ärendena låg direkt under kejsaren i S:t Petersburg och behandlades inte av andra ryska myndigheter. Det här ville Ryssland förändra från och med 1890-talet då trycket från ryskt håll ökade att likrikta finsk lagstiftning och politik under rysk regi. Man brukar tala om två förryskningsperioder i Finlands politiska historia, 1899–1905 och 1908–1917.
Viktor Magnus von Born engagerades under 1800-talets slut allt djupare i motståndet mot förryskningpolitiken. Han följde en strikt laglighetsprincip och menade att alla lagändringar borde godkännas av storfurstendömets lantdag. I egenskap av ledare för det passiva motståndet var han landsförvisad och vistades i Sverige 1903–1905. Under den här tiden sköttes godset av inspektorn Nyberg.
Äldsta sonen Ernst som gick sista året i Svenska normallyceum ville hett få delta i motståndet mot den ryska överheten, men fadern bad honom koncentrera sig på skolgången först. Ernst von Born fick i stället vara inspektorn tillhanda på Sarvlax och korresponderade om godsets ärenden med fadern i Stockholm. Systern Greta som var 22 fick det främsta ansvaret för hushållspengarna. Många brev från fadern under denna tid visar att han försökte stödja och leda barnen också i sin frånvaro. I ett brev från 1903 till Greta skriver V.M. von Born: ”Läs ej för mycket, utan gå emellanåt på teatern.”
Rysk-japanska kriget 1904–1905 och den politiska och sociala oro som kriget ledde till i hela kejsardömet föranledde att ryska myndigheterna lättade på det politiska trycket också i Finland. Lantdagen sammankallades 1905 och de landsförvisade kunde återvända. V.M. von Born var lantmarskalk under det ständermöte som följde där en lantdagsreform genomdrevs. När världskriget inletts 1914 hårdnade tagen om Finland igen och kraven på att storfurstendömets lagar skulle likriktas med de ryska återkom. Ernst von Born var då redan vuxen och jurist. Han deltog då i det fortsatta passiva motståndet och avtjänade ett fängelsestraff 1915 i Kresty-fängelset i S:t Petersburg.
Inbördeskriget
I slutet av januari 1918 utbröt det som i Finlands historia kallats bland annat det röda upproret, frihetskriget, inbördeskriget eller ibland helt enkelt kriget 1918. Under början av kriget fick de röda gardena kontroll över hela södra Finland, medan de vita skyddskårerna behöll kontrollen över landet norr om Björneborg, Tammerfors och S:t Michel. Den vita, borgerliga regeringen etablerade sig i Vasa. Under den här tiden tog röda soldater också Stor-Sarvlaks i sin besittning. När matsalen i stenslottet nyinreddes efter kriget beställdes två kakelugnar med motiv från gårdens historia som gjordes av den svenska keramikern Tyra Lundgren. På en av kakelplattorna avbildades en röd soldat som ett minne över denna tid på gården.
Det var arbetare och landsbygdens jordlösa befolkning som tog värvning i de röda gardena. De flesta av Stor-Sarvlaks landbönder och torpare anslöt sig ändå inte till den röda sidan. Efter kriget berättades om hur de röda spikat fast dörrar och druckit upp allt som fanns att dricka i husets källare. Det enda som fanns kvar var Ernst och Alix von Borns bröllopsvinflaskor som hade murats in i väggen och därför inte hade hittats.
Ernst von Born var aktiv inom skyddskårsrörelsen. Han deltog i februari i skärmytslingar med de röda och kom sedan att fly med delar av Lovisakåren till den östnyländska skärgården och därifrån över isen till Estland som var ockuperat av Tyskland. Där anslöt sig Ernst von Born till jägarbataljonen Thesleff, som ingick i den tyska hjälpexpeditionen till Finland.
Tyskarnas inblandning i inbördeskriget innebar att kriget tog snabbt slut. Tyska Östersjödivisionen landsteg i april 1918 i Hangö och i Lovisa varifrån det fanns en viktig järnvägsförbindelse från hamnen, vilket gjorde staden viktig. Ernst von Born deltog i bataljon Thesleffs operationer i området som avslutades med hårda strider i Abborfors där de sista rödgardisterna kapitulerade den 5 maj 1918.
I kriget dog omkring 36 000 finländare, varav 27 000 röda. Vid krigets slut satt över 75 000 röda fångar och civila i fångläger. Tyskarna stannade kvar i Finland tills Tyskland kapitulerade i första världskriget i november 1918.
Förbudslagstiden
Förbudslagstiden i Finland varade mellan 1919 och 1932. Under den perioden var det totalt förbjudet att dricka eller sälja alkohol. Förbudslagen stiftades för att minska de många sociala problemen kopplade till alkohol. Förbudet gav ändå upphov till en omfattande smuggling av alkohol och ledde till att sprit såldes och dracks i hemlighet. Finländarna drack mer alkohol under förbudstiden än innan och kriminaliteten ökade. Smugglingen av alkohol skedde via skärgården. Det var skärgårdsbefolkningen som förde in alkoholen i landet, eftersom de kände området väl. Det var också en viktig inkomstkälla för dem då förhållandena var knappa.
Det sägs att ett av hembiträdena på Stor-Sarvlaks samarbetade med alkoholsmugglarna som kom via havet och förbi gården. Hon såg till att herrskapet inte befann sig på den sida av slottet som smugglarna passerade då de kom förbi.